2020-05-20 | Anna Mendelsson

Anna Mendelsson, medlem i församlingen, delar sina tankar om hur vi som församling nu firar gudstjänst på webben och vad det gör med oss.

Förra söndagen var det åttonde söndagen som vi fick fira gudstjänst via en skärm. Jag tror vi alla kan hålla med om att det inte är det lättaste. Av olika anledningar.
Hur man går till väga för att se gudstjänsten, hur man ska komma ihåg att fira gudstjänst när de invanda stegen till den välkomnande kyrkbyggnaden och varmt handslag i dörren istället ska styras mot en opersonlig dator, hur man ska få känslan av beröring av Guds ande hemma vid köksbordet, och mycket annat. För mig har det handlat om disciplin. Jag stirrar rätt ofta in i en skärm i vardagen eftersom jag pluggar och skriver, men då aktiverar jag i alla fall mina fingrar. Och så fort jag är klar med studier för dagen vill jag, rastlös som jag är, ut och kanske klättra eller cykla. Att då, en söndagsförmiddag, sitta på en pall i köket och slå på datorn, det verktyg som för mig mest är förknippad med jobb och studier, känns så långt ifrån vad hela mitt jag vill. Ändå har jag gjort det och löst min rastlöshet med bland annat lite dance moves under lovsången på köksgolvet. (Jag bor på markplan med fönster ut åt vägen, men förbipasserande får tänka vad de vill!)

Men så fick jag äran att ta del av gudstjänsten in real life, i verkligheten, under inspelningen förra torsdagen, när Irma påbörjade temat från 1 Johannesbrevet och att "vandra i ljuset". Detta för att samla lite intryck och känslor att försöka förmedla i textform. Jag kom till kyrkan en halvtimme innan inspelning och under roddandet av kameror och micar och sladdar och ljus slogs jag av hur oenkelt jag tyckte allt såg ut och vilket jobb som ligger bakom det jag på söndagsförmiddagen trots allt väldigt enkelt kan slå på datorn och ta del av under en dryg timma. Nästan att jag skäms lite över att jag muttrar när jag ska ”behöva” fira gudstjänst online.

Men åter till Immanuelskyrkan under inspelningen.

Där, man säger att det är mycket med det jordiska, men där, när virusattacken, den som är orsak till att mycket har blivit mer, när den inte längre får utrymme utan tvingas utrymma lokalen för att Guds ande tvingar bort den. När alla soundcheckar är klara och strålkastarljus rätt riktade, då blir det plötsligt så lite, så lite med det jordiska och kyrkan fylls av en atmosfär av helighet precis efter de inledande orden ”låt oss då fira Gudstjänst tillsammans”. Det oenkla, krångliga, svåra trängs undan och i nåden känns allt nu så enkelt, och hela jag slappnar av.

Gud, möt oss i stunden vi nu har tillsammans.

I flera stämmor, i toner harmoniskt spelade, sjunger lovsångsteamet I worship you because of who you are, och att inleda en gudstjänst med att ära och prisa vår Herre och kung känns helt rätt.

Läsningen av första Johannesbrevet 1 kan nog sammanfattas i att Gud är ljus och inget mörker finns i honom, det som predikan rör sig kring – Gud som ljus och hur vi kan vandra i det ljuset. Ironiskt nog orsakade dock ljuset, men teknikens strålkastarljus, något lite väl glittrande ögon hos Irma när glasögonens blanka yta blänkte in i kameran. Det fick bli en omtagning (jo, kanske fördelen med inspelningar) av predikans inledning, och jag njöt av att få höra den en gång till.

Johannes brev var till stor hjälp när den tidiga kyrkan formades och formulerade sin tro på Jesus, trosbekännelsen; detta viktiga skydd mot att hamna vilse när det gäller kärnan i den kristna tron. Det är ett budskap som får mig att reflektera kring vårt ursprung, urkyrkan som fanns under det första århundradet. Hur det är likt ett ramverk att luta sig mot och som skapar trygghet, i synnerhet i tider av oro. En fårfålla att utgå från när vi släpps ut på valla av den herde som lyser ljus på vår stig så att vi inte hamnar på villovägar. Vi behöver ljuset för att inte gå vilse. En nyckel till att vandra i ljuset är bekännandet och erkännandet av behovet av förlåtelsen. Av att visa sig sårbar, svag och beroende av Gud. Men kan Gud förlåta mig? Jag som är en sådan stor syndare. Svaret är tvåstavigt: Ja. En gång, hundra gånger, tusen och åter tusen. Och som sången sedan talar om ”Han tvår mig snövit i sitt blod” visar det att vi inte av egen kraft kan komma dit utan det är Jesus som gör det och vi får komma inför honom som vi är. Förbönen över att jag ska få gå från mörker till ljus blir till verklighet hur många skärmar och kameror och teknikprylar som än står i vägen, och välsignelsen blir påtaglig i min kropp och själ och ande.