Tack Ekersgatan 15

På fredagskvällen den 25 november kändes det tomt och öde på Ekersgatan 15. Alla vägglampor var nedmonterade, orgelpiporna låg på estraden och talarstolen var borta. Det var en näst intill tom kyrksal som mötte besökarna som samlats till tacksägelsegudstjänst med nattvard. Det blev fullt i bänkarna som placerats i en ring så att vi skulle kunna se varandra. Det var en lite högtidlig stämning. Både sorglig och förväntansfull.

Vi hade alla varit här många gånger förut. En del under några år, andra under 20 år, 50 år eller rentav 75 år. Det finns så mycket historia innanför de här väggarna. I denna lokal har det hänt mycket under 113 år. Här har 450 barn gått i söndagsskola samtidigt. Här har vi mötts till gudstjänster, konserter, andakter, undervisning, Ung Ton, fester, olika verksamheter med allt från babysång till seniorsångarna. Här har vi mötts för bröllop och begravningar. Här har vi gråtit och skrattat tillsammans och delat livet i alla dess upp- och nedgångar. Och viktigast av allt: Här har vi sökt och mött Gud tillsammans.

Håkan Arenius delade en del om husets historia och därefter följde berättelse på berättelse om vad kyrkan har fått betyda genom åren blandat med gemensam sång. Det var fint att få dela minnen tillsammans. Vi fick höra om mötet med barnen i Onepiece, startandet av Ung Ton, att få en kristen grund att stå på, känslan av att komma till Immanuel och känna sig hemma direkt, Joybells, att finna en tro mm mm.

Något som var genomgående i de allra flesta berättelser var att det ju inte är byggnaden i första hand vi minns, utan människorna och gudsmötena i densamma. Det är inte Ekersgatan 15 som är församling utan det är alla de som gått före, de som är nu och de som kommer efter. Och även om pelarna, bänkarna och platserna i kyrkan hjälper oss att påminnas så kommer vi alltid att bära minnena med oss oavsett var vi befinner oss.

Vi firade även nattvard tillsammans. ”Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp. Alla får vi del av ett och samma bröd.” Församling kan man inte vara ensam, det är något man är tillsammans.

Kvällen avslutades med att vi sjöng ”Tack min Gud”, med en extra vers av Mats Dernánd:

Tack för dagarna på Väster

Tack för strävan och passion

Tack för vardagsslit och fester

Tack för psalmsång och Ung Ton

Tack för sprickorna i grunden

Tack för allt vår framtid bär

Tack, för ingen alls är bunden

Blott vid dig, o Herre kär.

När kvällen var slut var vi många som dröjde oss kvar och inte riktigt ville gå därifrån. Några sprang längs läktaren för sista gången, någon bar med sig ljusstakarna som ska med till nya kyrkan, några tog kort på fondväggen med korset på sin klippa, några smög med sig skyltar, galgar eller annat att ha som minne, några stod och svepte med blicken över kyrksalen som för att ta in allt en sista gång. Mitt bland alla människor stod vår pastor och föreståndare Johan Arenius med ett stadigt tag om uppståndelsekorset medan han pratade med flera olika församlingsmedlemmar. Det blev som en tydlig symbol för hela kvällen. Vi lämnar lokalen, men korset, tron, Jesus Kristus tar vi med oss till Södra Ladugårdsängen.

Hej då Ekersgatan 15. Tack för allt!