I spagat mellan ytterligheter

1 januari sände vi inte vår gudstjäsnt på Facebook och Youtube. Därför läggs istället predikan ut i textform här.

Håkan Arenius, mångårig ledare i vår församling, predikade. Innan predikan lästes Klagovisorna 3:18-26, 49-66 och Johannesevangeliet 2:24-25

I spagat mellan ytterligheter

Det är Nyårsdag i Immanuelskyrkan – och i våra liv. Det gamla är över, det finns ingen återvändo. Det nya slår emot oss med oerhörda möjligheter – och de gamla vanliga begränsningarna. Allt är nytt – och ingenting har förändrats.

Varifrån kommer de där envisa drömmarna om hela, överblickbara och harmoniska universum och alla nyårslöften som vi vet att vi kommer att bryta? Varför kan vi inta bara slå oss till ro med den verklighet vi har?

Vi drivs till Gud av vår längtan efter helhet – noga taget menar vi nog helighet – men når ändå aldrig dit. Hos Gud söker vi SVARET, i bestämd form, och tror att det skulle ge oss ro. Det gör det inte! Inte i betydelsen att alla frågor får svar. Tro mig, jag har snart levt i 80 år!

Samtiden präglas av drömmar och verklighetsbilder som krockar i cyberrymden och kring middagsborden, i nyhetsbruset och i Riksdagshuset. Polariseringen tystar både samtal mellan vänner och den offentliga debatten – och trollen vinner!

Kanske för att vi lever endimensionellt. Jämför med ritningen till ett hus – som denna nya kyrka som vi just byggt. Den plana, endimensionella ritningen ger bara en aning om det färdiga huset. Ingenting om rymden, färgerna, teknikens möjligheter eller om fågelsträcket under Pelarsalens tak eller de gäckande skuggbilderna på kyrkans vägg…

När vi alla står i ögonhöjd på en plan yta saknar vi överblick och referenspunkter. Det är då våra världsbilder krockar, det är så kaos skapas. Just nu sker det på megaplanet i landet och i världen. Polariseringen tystar oss såväl i vänkretsen som i medielandskapet.

Att leva är i stället att härbärgera motsatser. Varje seriös forskare brottas med paradoxer, liksom varje seriös bibelläsare. Vem vill leva i en värld utan frågor? Utan intellektuell och mental stimulans? En värld med ett enda perspektiv?

Rikard Edefors var inne på det i den sista predikan i gamla Immanuelskyrkan: Bibeln säger att jorden ska förgås – och att jorden ska förnyas. Den säger att Gud räddar oss från det onda, men också att lidande är en ofrånkomlig del i detta att vara människa.

I gudstjänstens inledning läste vi från Klagovisornas tredje kapitel . Men inte bara de föreslagna hoppingivande verserna 23-26 utan för ovanlighetens skull också de verser där författaren i furiös ilska önskar livet ur sina plågoandar. Faktum är att vi typ ”skär bort halva Bibeln” när vi bara väljer de vackra citaten. Hur rimligt är det? Är det en bra lösning att springa ifrån halva verkligheten?

Kristen tro har definierats som ”förmågan att hålla kvar två perspektiv samtidigt”.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Vår fria vilja förutsätter olikheter, ja motsatser. Det är ju det som ger spänst åt samtalet, triggar våra hjärnor och driver vetenskap och forskning framåt. All stor konst, litteratur, teater, filmkonst bygger på konflikt. Humor bygger på perspektivbyte. Hopp förmedlas så – omständigheterna är desamma, men bilden förändras.

En ny dimension

Hur ska nu detta gå till?

Vi måste lägga flera dimensioner till ritningens platta bild. Eller – bäst – gå in i det färdiga huset, det som ger rymd och överblick, skapar sammanhang och hjälper oss tolka världen.

Det måste till en tredje part för att göra livet flerdimensionellt. En fjärde dimension som också tar in saker som tid och riktning, osynliga för oss, men icke desto mindre oundgängliga för att förstå verkligheten. En tredje part som erbjuder ett byte av, eller ett vidgat, perspektiv där paradoxer får plats. Lämna myllret på Pelarsalens golv och se ut över det från andra våningen: du är kvar i rummet, men får helt nya perspektiv på vad som händer.

I samtalet med tredje part (läs: Gud. Bön.) kan ett rum för olikheter, upptäckter, nyfikenhet, lärande, förundran – och vila – uppstå. När min berättelse införlivas i en metaberättelse som Bibelns sätts den in i ett sammanhang lika stort som universum, ja som livet självt. Och i och med bönen öppnas ett rum där en ständig förhandling kan pågå om hur hantera ytterligheter. Där jag inte tvingas ta ställning, men inte heller måste förneka konflikter .

Idag uppmanas vi att skapa vår egen berättelse (fenomenet ”influenser” hör hit), men när alla dessa isolerade berättelser ställs bredvid varandra på en endimensionell spelplan uppstår konflikter. Vår egen berättelse utan referenspunkter i omgivningen väver ett nät omkring oss. När till sist bara våra egna kroppar återstår som meningsbärare (skönhetsoperationer, tatueringar) fångas vi i våra egna trånga burar.

Kristen tro hävdar att vi inte själva måste skapa oss fantastiska liv, vi får ta emot det som en gåva från Gud,

I Kristus

Det är här Jesus Kristus kommer in i bilden. ”I Kristus” är ett nyckelbegrepp i NT. I honom erbjuds detta rum, denna tredje part. ”Det är i Honom vi lever, rör oss och är till”, säger Lukas i Apg 17:28

”I Honom” står för något odelt och helt. Hel-igt, om du så vill. Inget behov av att stå i spagat mellan ytterligheter, eller av att förneka paradoxer, men en vila i en sammanhållen värld.

Den som har kapitulerat inför sin Skapare har råd att kapitulera inför sin nästa.

Den som är fylld av glädje efter ett möte med Gud och hans församling klarar av motsatta förhållningssätt. Tänk så här: den som är mätt och go och gla´ klarar motgångar mycket bättre än den som är hungrig och sur.

Essensen av julens budskap är detta: Jesus är medlaren och ihopahållaren – alltings ursprung och mål. Bibelns helighet är mera släkt med försoning än med perfektion.

”I Kristus” ryms många både/och och många antingen/eller: Lag och evangelium. Tro och gärningar. Och Jesus påstår att de som är fattiga i anden, de som sörjer och de som blir förföljda är saliga... Han säger också att den som mister sitt liv för hans skull ska finna det. Han är ett barn i en krubba som också är Guds son – tala om paradoxer!

Och Palus är paradoxernas man (2 Kor 6): Vi är bedrövade, men alltid glada. Vi är fattiga men gör många rika. Vi har inget men äger allt. När jag är svag, då är jag stark.

Människor omkring oss fyller på: Kristendomen är för hård eller så är den för fegisar. Kristendomen för optimistisk – eller för pessimistisk. Kristendomen är för asketisk – eller för slapp i sin gränslösa nåd. Kristendomen balanserar på en knivsegg mellan ”antingen” och ”eller”. Just den knivsegg på vilken vi alla tvingas leva våra liv.

I Kristus blir livet fyrdimensionellt.

I honom uppstår nya infallsvinklar som både gör extremerna synliga och sammanför oförenliga ståndpunkter.

Barnet klarar det i sin lek - det är kanske därför vi ska ta emot Guds Rike som ett barn?

Bibeln klarar det som vi sett.

Vi måste alltså lära oss att se och skapa sådana dialogplatser, platser där oförenliga ståndpunkter får rum. Stärka dem, söka oss till dem och använda dem.

Du och jag är förmodligen del i sådana nätverk: familj, vänner, arbetsplatser, föreningar, församlingar. Platser där avståndets blick och utopins hetta faktiskt möts och kan leda till ömsesidig eftertanke, om än aldrig så liten.

Tro mig: de kan förändra världen!

Så måste denna kyrka för att vara med och bygga samhället vara en plats för oförenliga ståndpunkter.

Kom inte till kyrkan i tro att du ska få allting förklarat, att livet ska förenklas. Kristen tro är inte främst en förklaringsmodell, utan ett förhållningssätt – eller snarare en relation. Det handlar om förundran, förtröstan, tjänarskap och, inte minst, barnaskap.

Inte förstår du dina vänner fullt ut? Eller dina föräldrar? Dina barn? Och inte behövs det för att du ska älska, vårda och längta? Men det är stort att vilja förstå och bli förstådd, att vila i kärlekens tillit också i de gränsland där hjärnan ohjälpligt tappar greppet.

Det handlar om att ”gå in i huset”. Från utsidan kan du aldrig bedöma kristen tro. Bara genom att förflytta dig in i dess rum. Du får ta emot livet som en gåva. Någon ville dig – det är nog! Du är del av en större berättelse som säger att Skaparen älskade dig först.

När din berättelse införlivas i berättelsen om en Gud som skapat ur intet, om människan som brutit med Gud och om Guds kamp för att rädda människan undan följderna av detta felval genom inkarnationen, korsdöden, uppståndelsen, återställelsen av hela skapelsen – då blir tillvaron hel.

Absolut inte genom verklighetsflykt. Tvärt om!

Genom att förenas med Verkligheten på alla plan, men insatt i ett större sammanhang och med hopp om helande för både individen och världen.

Så välkommen att närma dig Gud.

Tron omsluter dubbelheten.

Mysteriet omsluter paradoxen.

”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit” sjunger vi snart med Ylva Eggehorns ord.